Tre dagar kvar tills det är det dags att bege sig till Korea igen för andra gången i mitt liv, och hur känns det för mig? Precis samma känsla som jag haft sen jag bestämde mig för att åka för drygt en månad sen, absolut ingenting känner jag. Vet att det låter lite konstigt men jag har verkligen inte ägnat en tanke på att jag snart skall få träffa min biologiska mor och många andra i min koreanska släkt för första gången sedan jag lämnade Korea 3 år gammal (eller om jag nu var fyra?)

Jag har i alla fall tänkt försöka uppdatera från min 3 veckor och plus några dagar långa vistelse i landet där jag föddes så gott jag kan. Men som många vet så är jag kass(sämst) på att höra av mig och uppdatera hur det rådande läget är för tillfället i mitt liv MEN jag ska göra mitt bästa och det är ju allid något i alla fall. Är inte bra på att skriva och jag kan inte stava ordentligt och jag tänker inte sitta och renskriva och rätta grammatik(särskrivningar hit och dit andra saker som jag inte kan inom grammatikens värld). Det som skrivs är det ni får helt enkelt =)

Jag tror och hoppas att det här kommer bli en bra resa för mig och jag hoppas att min koreanska släkt kommer ta emot mig precis på det sätt som jag vill och att varje dag i Korea kommer att bli minnesrikt och lärofullt.

Det här med blogg är svårt och jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva mer så just nu har jag inget mer att säga. Förhoppningsvis så kommer mina skrivarhänder igång ordentligt för dem hade ju hyfsad frekvens för några år sen även om det som skrevs var en gnutta mörkt.

Dags att återgå till mitt tunga jobb på Rättpsykiatriska kliniken här i Örebro och invänta nästa pass på Sonat där det skalla jobbas 8h innan jag kan komma hem och sova arbetsruset av mig.