Klockan är 00.50 och jag inser mer och mer att min osäkerhet vinner. Överallt ser jag människor som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till jag vill försöka att tro att jag kan vara en av dem men jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag är och förblir en som inte ser ut som dem, jag söker ögonkontakt men jag får ingen respons. Det kvittar om det motsatta könet mittemot mig är alldeles ensam hennes blickar vägrar möta mina, det känns som om att trots alla människor runt omkring mig så är jag alldeles ensam. Ingen vill möta min blick, tjock som smal, ful som snygg det kvittar. Jag ser i hennes blick att hon ej ser det som hon drömt om ända sen hon var liten och lekte leken mamma pappa barn. Jag ingår inte i hennes bild av verkligheten jag är en abnormalitet ett undantag nånting som hon ej såg en framtid med. Allt det ser jag med en enda blick. Jag må vara vältränad jag må ha ett bra yttre men jag är ej vad hon har drömt om, jag är blott endast en varelse som hon ser som ett främmande ting som hon ej känner som självklart. Jag är och förblir nånting som ej är självklart jag är undantaget. Jag är ej normen jag är ingenting som hon nånsin drömt om. Men i min värld är hon allt jag nånsin drömt om och jag är blond jag har blå ögon och jag är svensk. Men hon ser det inte hon ser bara vad hon är uppfostrad att se.Vad är Korea? Är det ett land? Är jag därifrån? Varför kan jag fortfarande inte flyga? Jag hör hemma här men hon tycker inte det hon ser mig inte hon ser bara det hon är programmerad att se. Jag ingår inte i programmeringen jag finns inte. Hon ser mig inte, hon går bara förbi mig om och om igen. Jag går hem... 

Det var något med serien Stålmannen som fångade min uppmärksamhet som liten pojke, hans livshistoria fängslade mina små koreanska ögon. Han var som precis som jag en ”outcast” ivägskickad av sina föräldrar som inte hade något annat val än att skicka iväg sin son till en främmande värld. Och de lämnade därmed ödet för sitt barn i händerna på två främlingar.  Men hur jag än försökte när jag stod där i åkern utanför mitt fönster en kall vinterkväll så lyfte jag aldrig från marken, jag hoppade och hoppade men jag nådde aldrig molnen som min idol, jag var fast och hade endast gjort ett avtryck med mina fötter i den leriga åkern som vi åkte pulka i varje vinter.  Och jag var endast en fånge av tyngdlagen i ett land där ingen såg ut som jag. Stålmannen kunde ju flyga varför kunde inte jag få den gåvan jag med? Det kändes så orättvist, någon extra gåva kunde jag väl ändå fått nu när jag stod där med sneda ögon och ett utanförskap som jag ej ännu förstått fullt ut.  Varför kunde jag inte flyga? Såg den här sekvensen ur filmen Superman om och om igen och jag drömde varje dag att jag en dag skulle uppfylla dessa för mig väldigt kloka ord som gick rakt in i mig.

“Even though you've been raised as a human being, you are not one of them. They can be a great people, Kal-El, they wish to be. They only lack the light to show the way. For this reason, above all, their capacity for good, I have sent them you... my only son.”

Och de här orden gick verkligen rakt in i mig och jag fantiserade vilt om att min far i Korea var en stark man som genom en otrolig uppoffring lyckades skicka iväg mig hans enda barn från en dödsdömd plats till en ny familj som skulle uppfostra mig som sin egen. Och jag har alltid innerst inne trott att de inte överlevde och att jag var den enda kvar i familjen. Och att jag till slut på något sätt skulle ge tillbaks till människor som var i samma sits som jag en gång varit och ge dem en andra chans i livet. Jag drömde stort och jag hade stora planer men det var tyvärr bara drömmar.  Hur detta skulle gå till visste jag inte och någonstans på vägen glömde jag bort detta och det föll i glömska.  Jag har alltid velat hjälpa folk, har alltid sagt det men jag har aldrig gjort något av det. Det har bara varit tomma ord, fina ord men tomma och utan någon handling därefter.

Min biologiska far är fortfarande en gåta och på något sätt efter min återresa så började jag helt enkelt hata honom och jag raderade honom från mitt huvud, han fanns inte längre och han var absolut inte den starke man som jag i alla dessa år har inbillat mig att han varit. Och av det jag fått höra så var han en hustrumisshandlare som drack förmycket och försökte kidnappa bort mig från min biologiska mor. Så i mina ögon dog min far i höstas och det kändes då som det bästa sättet att bearbeta situationen.  Men detta skulle visa sig vara det sämsta jag kunde göra och jag gick från att vara skygg och oduglig i skolan till att vara super skygg och super oduglig i skolan. Jag blev en zombie och gjorde allt som jag inte borde göra vilket egentligen inte var något alls. Så med facit i hand så försvann nästan ett helt år och jag vandrade runt i en dimma och försökte förtränga allt som hade med Korea att göra. Och jag svarade aldrig på de ständiga mailen från min biologiska familj, jag stängde av helt. Och jag kan bara be om ursäkt till alla som fått lida för detta som skolkamrater som inte fick den hjälp de förtjänade då jag bara kom dit och satt där och bara stirrade. Och till arbetsgivare som inte fick någon som kunde arbeta även om jag sa att kunde arbeta, till vänner och familj som inte fick svar när de ringde om och om igen. Ett helt år försvann på ett ögonblick nära och kära hann få barn, skapa familjer, få jobb på annan ort och själv satt jag hemma och såg på Justice League och annan skit om och om igen. Och jag missade många ögonblick och händelser tack vare att jag ständigt sa nej till att ses men förhoppningsvis så kommer det mera tillfällen, det gör det alltid.

Så följderna av Korea och min återresa blev mycket mer påtagliga än vad jag trodde och framförallt än vad jag märkte, jag kom egentligen aldrig hem igen till Sverige jag vet inte vart jag hamnade men det var absolut inte hem.  Men jag ångrar inte tiden som gått den har gjort mig starkare som adopterad och den har gett mig värdefull erfarenhet och fått mig att inse att det finns så otroligt många andra som är i absolut samma sits som jag vi är så otroligt många adopterade runtom i världen och jag vill på något sätt hjälpa alla dessa.Vem vet jag kanske inte kan hjälpa alla men kan jag hjälpa en så har jag i alla fall hjälpt just en och det måste ändå ses som ett stort steg framåt i rätt riktning.

Och allt som jag missat och allt som jag försummat går att ta igen, vi människor gör våra misstag vi kommer ha våra svackor men det kommer aldrig vara försent för att ställa allt till rätta igen så länge vi vill det och tror på det. Det är egentligen aldrig försent för någonting. Men det är omöjligt att förändra allt på en gång låt det ta tid…Jag kommer inte ha bråttom det får ta den tid det tar att återställa allt som blivit fel. Och känner du på samma sätt som jag eller har du känt på samma sätt, så är mitt råd att tackla inte problemen själv använd nära och kära och folk som du vet har varit i samma situation. Och vänta inte gör det på en gång, gör det idag inte imorgon.

Men jag tycker att det är lämpligt att avsluta och ta ännu ett par kloka ord från den nya Stålmannen filmen som exempel på hur det rör sig i mitt huvud just nu.

“You will give the people an ideal to strive towards. They will race behind you, they will stumble, they will fall. But in time, they will join you in the sun. In time, you will help them accomplish wonders”

Som sagt dags och sätta igång och vägen ut ur dimman har börjat...

// Studenten som aldrig kommer att bli klar(eller?)

Ps. som vanligt så bryr jag mig inte om alla eventuella stavfel, särskrivningar eller uteblivna punkter eller annan grammatisk skit. Är det ett problem kopiera texten och klistra in det i ett Word dokument och ändra allt ni stör er på och skicka till mig så ändrar jag det. Det är nemas problemas =)

Har märkt att den här rätt så dåliga uppföljaren ändå funkar riktigt bra gymmet! 

Jag har aldrig gillat att prata inför folk och jag har alltid haft en stor beundran för de människor som ser så naturliga ut med att prata inför folk. Mina knän dansar jitterbugg och mitt hjärta slår nästan knut på sig själv och hela kroppen blir som ett mänskligt vattenfall och alla plagg man har på sig tycks bli dyblöta på 1 sekund ungefär väldigt noga mätt. Sen var det ju det här med att prata också för nu har jag ju inte ens rest på mig från min stol än och gått fram till den där gigantiska scenen som man har fantiserat upp i sitt huvud med 100 miljoner tittare världen över. Alla kommer de närmsta 5 minuterna rikta sitt fokus endast mot dig och ingen annan. Verkligheten är dock en annan...Förmodligen sitter minst hälften och går igenom samma process som jag själv genomgår och tänker bara på sin presentation och det är inte 100 miljoner tittare som tittar på dig det är max 20 tittare och av dem kanske hälften ägnar sin tid att just titta och analysera dig. Resten sitter som sagt och övar på sitt om och om igen i huvudet. Och kanske enstaka sitter och nynnar för sig a la the Tod från scrubs " dum dum dum shiny scalpel dumdi dumdi  gonna cut him up"

Även om jag är väl medveten om detta så sitter jag ändå för mig själv och tänker fan alla är ute efter mig säger jag nåt fel så tar de mig som exempel vid fikat när de pratar om folk som gjort bort sig. Kan de inte prata om nån annan istället jag är väl inte så jevla intressant. 

Nejdå vi är nog inte så intressanta som vi tror när vi väl står där framme och ska redovisa nåt,  den riktiga utmaningen när man talar inför folk är nog mer att få folk att bli intresserade och få kontakt med folket. Det vill jag bli bra på, så jag är ändå i slutändan hellre toknervös och ha känslan att:

 -fan ett stup skulle sitta fint nu och hoppa från

och faktiskt prata inför en massa som vill lyssna på det jag har att säga. Fan jag har en lång väg och vandra innan jag kan trollbinda en publik med mina ord. Men nog tusan ska det gå annars blir jag munk och tänka för mig själv fan lika bra och vara tyst. 

Nu ska jag hem och se på min presentation som läraren så snällt spelade in.

Vilken hyvens karl... 

Alla ni som älskar ha muntliga presentationer vänligen ignorera detta inlägg och njut av att ha talets gåva.

Som en kompis sa det är ju kul när det går bra för andra jättekul. 

Vart jag än tittar så är det svart och det stora rummet som eventet hålls i dränks av ett sorl av olika röster från en mängd olika människor. Olika människor som ändå i grunden är människor som är lika, sitter ner och försöker suga åt mig hela upplevelsen och blundar jag och öppnar ögonen så är jag för ett ögonblick tillbaka i korea igen. Men min illusion bryts hastigt av att här pratar ju inte folk koreanska utan här pratar alla koreaner svenska det känns jättekonstigt det känns overkligt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och hur jag ska betee mig utan leter reda på närmsta stabila punkt i rummet och stödjer mig mot det. Har alltid haft en väldigt försiktig framtoning när det gäller att föra sig i nya sociala sammanhang och har väl alltid trott att min blyghet har varit pga av att jag kännt mig som en "outcast". Och jag har inbillat mig att om jag bara var i en miljö där jag fick interagera med människor i samma sits så skulle jag känna mig mer tillfreds och bekväm. Men vem fan är jag, jag är ju inte ett dugg intressant vad har jag gjort som är intressant och som är värt att dela med sig av. Jag är inte ens klar med skolan och frågan är om jag nånsin kommer bli klar med detta illa misskötta skötebarn som jag har tagit så dålig hand om de senaste 4-5 åren. Så under mitt första riktiga AKF möte så blir det mest att jag på gammalt hederligt krogenvis går runt själv och känner mig bortkommen och grubblar för mig själv i ett hörn men istället för den obligatoriska ölen så har jag ett litet vattenglas i min hand. Vattnet tog slut fort, väldigt fort. 

Har länge funderat på att börja skriva i den här bloggen igen och det känns bra att äntligen fått tummen ur som det så fint heter. Jag har på sistone haft många ideér om adoption och vad jag kan göra för att hjälpa folk som är i samma situation. Jag vet inte hur och jag vet inte vart jag ska börja den här resan men jag vet att jag vill hjälpa folk som har varit i mina skor och som är i mina skor och folk som inte ens har råd att köpa skor. På något sätt vill jag börja ge tillbaka. En klok herre sa till mig -

-vänta inte! bara sätt igång och bry dig inte om vad folk tycker

Så jag sätter igång idag inte imorgon och inte i övermorgon utan idag.

"En dag när jag liten jag och hade lekt med min kompisar så sa min mamma åt mig i vanlig ordning att jag skulle gå och tvätta mina händer och maten är färdig snart. Efter ett tags gnuggande så såg jag hur mina händer blev renare och renare från jorden som jag varit och lekt i. Mina händer tycktes bli vitare och vitare och jag kommer ihåg hur jag kände en glädje inom mig att under den där smutsiga olivgula sommarbruna hyn så fanns det ju faktiskt vithet. Så jag tänkte för mig själv om jag står riktigt länge och skrubbar så hårt som jag bara kan så kan även jag bli vit som alla de andra barnen som jag växte upp med. Äntligen jag kan också vara vit jag slipper känna mig annorlunda. Men det vara bara smutsen som försvann från mina små händer och hur mycket jag än gnuggade och hur mycket tvål jag än använde så blev inte mina händer vitare för det, jag kunde tvätta händerna i all evighet men jag kunde inte tvätta bort vem jag var"

Min första AKF träff blev ändå succe till slut enligt mitt tycke iaf. Jag rekommenderar verkligen folk att kolla upp den här fina föreningen och ta sig tiden att komma på träffarna. Det är varma människor som har armarna öppna och som hjälper dig med allt du kan tänkas behöva så länge du vågar ställa frågorna. Men det är okej att vara blyg i början vet inte om det så för många adopterade men för mig har min blyghet alltid varit kopplat till att jag inte känner mig bekväm då jag ej ser ut som alla andra . Men det behöver inte vara så för alltid det blir bättre vi måste bara våga mer och vi måste hjälpa varandra mer. 

Vi adopterade är människor som tack vara andra osjälviska människor fått en andra chans att få leva ett liv många andra människor bara kan drömma om. Och vi måste vara rädda om varandra och vi måste hjälpa varandra att bli hela som människor. För vi är många adopterade därute som är trasiga inombords och vi har många obesvarade frågor. Vi är 50 000 här i Sverige inklusive familjer, vänner och bekanta etc och det är bara i Sverige, det finns en hel värld därute som är i samma situation och som har kommit olika långt i sin process. 

Jag vill börja hjälpa oss nu jag vill ge oss en chans att bli hela som människor igen och det enda jag undrar är vill du hjälpa mig med detta. Det finns mycket som kan och skall göras...

Kommer nog bli bra det här

// Linus

http://www.akf.nu/