Har märkt att den här rätt så dåliga uppföljaren ändå funkar riktigt bra gymmet! 

Jag har aldrig gillat att prata inför folk och jag har alltid haft en stor beundran för de människor som ser så naturliga ut med att prata inför folk. Mina knän dansar jitterbugg och mitt hjärta slår nästan knut på sig själv och hela kroppen blir som ett mänskligt vattenfall och alla plagg man har på sig tycks bli dyblöta på 1 sekund ungefär väldigt noga mätt. Sen var det ju det här med att prata också för nu har jag ju inte ens rest på mig från min stol än och gått fram till den där gigantiska scenen som man har fantiserat upp i sitt huvud med 100 miljoner tittare världen över. Alla kommer de närmsta 5 minuterna rikta sitt fokus endast mot dig och ingen annan. Verkligheten är dock en annan...Förmodligen sitter minst hälften och går igenom samma process som jag själv genomgår och tänker bara på sin presentation och det är inte 100 miljoner tittare som tittar på dig det är max 20 tittare och av dem kanske hälften ägnar sin tid att just titta och analysera dig. Resten sitter som sagt och övar på sitt om och om igen i huvudet. Och kanske enstaka sitter och nynnar för sig a la the Tod från scrubs " dum dum dum shiny scalpel dumdi dumdi  gonna cut him up"

Även om jag är väl medveten om detta så sitter jag ändå för mig själv och tänker fan alla är ute efter mig säger jag nåt fel så tar de mig som exempel vid fikat när de pratar om folk som gjort bort sig. Kan de inte prata om nån annan istället jag är väl inte så jevla intressant. 

Nejdå vi är nog inte så intressanta som vi tror när vi väl står där framme och ska redovisa nåt,  den riktiga utmaningen när man talar inför folk är nog mer att få folk att bli intresserade och få kontakt med folket. Det vill jag bli bra på, så jag är ändå i slutändan hellre toknervös och ha känslan att:

 -fan ett stup skulle sitta fint nu och hoppa från

och faktiskt prata inför en massa som vill lyssna på det jag har att säga. Fan jag har en lång väg och vandra innan jag kan trollbinda en publik med mina ord. Men nog tusan ska det gå annars blir jag munk och tänka för mig själv fan lika bra och vara tyst. 

Nu ska jag hem och se på min presentation som läraren så snällt spelade in.

Vilken hyvens karl... 

Alla ni som älskar ha muntliga presentationer vänligen ignorera detta inlägg och njut av att ha talets gåva.

Som en kompis sa det är ju kul när det går bra för andra jättekul. 

Vart jag än tittar så är det svart och det stora rummet som eventet hålls i dränks av ett sorl av olika röster från en mängd olika människor. Olika människor som ändå i grunden är människor som är lika, sitter ner och försöker suga åt mig hela upplevelsen och blundar jag och öppnar ögonen så är jag för ett ögonblick tillbaka i korea igen. Men min illusion bryts hastigt av att här pratar ju inte folk koreanska utan här pratar alla koreaner svenska det känns jättekonstigt det känns overkligt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och hur jag ska betee mig utan leter reda på närmsta stabila punkt i rummet och stödjer mig mot det. Har alltid haft en väldigt försiktig framtoning när det gäller att föra sig i nya sociala sammanhang och har väl alltid trott att min blyghet har varit pga av att jag kännt mig som en "outcast". Och jag har inbillat mig att om jag bara var i en miljö där jag fick interagera med människor i samma sits så skulle jag känna mig mer tillfreds och bekväm. Men vem fan är jag, jag är ju inte ett dugg intressant vad har jag gjort som är intressant och som är värt att dela med sig av. Jag är inte ens klar med skolan och frågan är om jag nånsin kommer bli klar med detta illa misskötta skötebarn som jag har tagit så dålig hand om de senaste 4-5 åren. Så under mitt första riktiga AKF möte så blir det mest att jag på gammalt hederligt krogenvis går runt själv och känner mig bortkommen och grubblar för mig själv i ett hörn men istället för den obligatoriska ölen så har jag ett litet vattenglas i min hand. Vattnet tog slut fort, väldigt fort. 

Har länge funderat på att börja skriva i den här bloggen igen och det känns bra att äntligen fått tummen ur som det så fint heter. Jag har på sistone haft många ideér om adoption och vad jag kan göra för att hjälpa folk som är i samma situation. Jag vet inte hur och jag vet inte vart jag ska börja den här resan men jag vet att jag vill hjälpa folk som har varit i mina skor och som är i mina skor och folk som inte ens har råd att köpa skor. På något sätt vill jag börja ge tillbaka. En klok herre sa till mig -

-vänta inte! bara sätt igång och bry dig inte om vad folk tycker

Så jag sätter igång idag inte imorgon och inte i övermorgon utan idag.

"En dag när jag liten jag och hade lekt med min kompisar så sa min mamma åt mig i vanlig ordning att jag skulle gå och tvätta mina händer och maten är färdig snart. Efter ett tags gnuggande så såg jag hur mina händer blev renare och renare från jorden som jag varit och lekt i. Mina händer tycktes bli vitare och vitare och jag kommer ihåg hur jag kände en glädje inom mig att under den där smutsiga olivgula sommarbruna hyn så fanns det ju faktiskt vithet. Så jag tänkte för mig själv om jag står riktigt länge och skrubbar så hårt som jag bara kan så kan även jag bli vit som alla de andra barnen som jag växte upp med. Äntligen jag kan också vara vit jag slipper känna mig annorlunda. Men det vara bara smutsen som försvann från mina små händer och hur mycket jag än gnuggade och hur mycket tvål jag än använde så blev inte mina händer vitare för det, jag kunde tvätta händerna i all evighet men jag kunde inte tvätta bort vem jag var"

Min första AKF träff blev ändå succe till slut enligt mitt tycke iaf. Jag rekommenderar verkligen folk att kolla upp den här fina föreningen och ta sig tiden att komma på träffarna. Det är varma människor som har armarna öppna och som hjälper dig med allt du kan tänkas behöva så länge du vågar ställa frågorna. Men det är okej att vara blyg i början vet inte om det så för många adopterade men för mig har min blyghet alltid varit kopplat till att jag inte känner mig bekväm då jag ej ser ut som alla andra . Men det behöver inte vara så för alltid det blir bättre vi måste bara våga mer och vi måste hjälpa varandra mer. 

Vi adopterade är människor som tack vara andra osjälviska människor fått en andra chans att få leva ett liv många andra människor bara kan drömma om. Och vi måste vara rädda om varandra och vi måste hjälpa varandra att bli hela som människor. För vi är många adopterade därute som är trasiga inombords och vi har många obesvarade frågor. Vi är 50 000 här i Sverige inklusive familjer, vänner och bekanta etc och det är bara i Sverige, det finns en hel värld därute som är i samma situation och som har kommit olika långt i sin process. 

Jag vill börja hjälpa oss nu jag vill ge oss en chans att bli hela som människor igen och det enda jag undrar är vill du hjälpa mig med detta. Det finns mycket som kan och skall göras...

Kommer nog bli bra det här

// Linus

http://www.akf.nu/

Gillar att lyssna på den här låten när jag lämnar något ställe som jag trivts bra på. Är väl filmnörden i mig som tar över...

När jag skriver detta så sitter jag på flyget som ska ta mig hem till Sverige och det känns konstigt att åka hem. Det känns inte som jag är klar med Korea inte ens i närheten av klar och det här kommer nog ta ett tag. Känn inte som om jag fått ut allt av min resa och det känns bra att jag kommer återvända så fort chans ges.

Min bio mamma har gråtit till och från nu i 2-3 dagar men det känns mer som om hon har gråtit hela dagarna varje timme, varje sekund, varenda gång som jag tittat på henne. Och jag har haft svårt att mötas hennes blick den senaste tiden för blicken jag får tillbaka är ett ansikte som endast bär skuld, skulden och skammen som hon bär inom sig för att hon för 26 år sedan skickat iväg sin förstfödda och enda barn och att denna upplevelse över att se sitt barn lämna igen upprepar sig ännu en gång. Och kanske har hon insett att jag aldrig helt och hållet kommer bli hennes son igen utan att jag är någon annans son i ett land lång långt bort inom hennes räckhåll. Jag är redan någons son, Ann-Christin och Carl Åke Dansund är mina föräldrar och jag kommer alltid att se dessa två underbara människor som mina föräldrar.

Men min mor i Korea kommer självklart ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta för alltid och jag hoppas att den platsen växer och blir större och större för varje år, varje vecka, varje dag, varje timme och varje sekund som jag umgås med henne och lär känna henne igen. Vem vet hur detta kan sluta… Planet lyfte precis och jag är på exakt samma ställe som jag var för 26 år sedan men nu fattar jag varför och vart jag är på väg. Jag var 4 år när jag lämnade, 4 år och jag kunde prata koreanska flytande, jag hade koreanska minnen, koreanska kompisar allt jag hade koreansk prägel jag var inte i närheten av att vara svensk jag var korean. Och jag hade säkert inte en aning om vad som pågick för klipsk har jag ju aldrig varit jag önskar att jag kunde få reda på vad som pågick i mitt 4 åriga huvud, tänkte jag på när jag skulle få se min mamma igen, fattade jag att det skulle dröja lång tid innan jag fick se henne igen.

Fick träffa min 4 åriga kusin igår och jag fattar nu hur svårt det måste varit för min mor att lämna bort mig jag har aldrig sett en 4 årig korean förr och jag kan inte ens börja föreställa mig hur tufft det varit att lämna bort mig till två främlingar i ett land som du knappt hört talas om, Sverige vad är det liksom. Tänk dig själv hur det skulle var om du var tvungen att lämna bort ditt 4 åriga barn, ett barn du skapat minnen med, ett barn du älskat varje dag ända sedan han/hon föddes och som du sett växa upp dag för dag. Plötsligt en dag är barnet borta och du får aldrig mera chansen att kontrollera när du får se ditt barn igen, kommer du någonsin få se ditt barn igen den tanken kommer du få leva med. Ditt barn kommer glömma bort dig och till slut glömma bort vem du var allt som hade med korea kommer vara som bortblåst och aldrig mer komma tillbaks igen och se sina nya föräldrar som ens riktiga föräldrar barnet kommer skapa nya minnen och bli älskad av nya människor och du som förälder kommer missa allt. Det enda du kommer ha är dem fyra åren som ni fick tillsammans sedan blir allt svart. Jag lider verkligen med min mor i Korea, jag har aldrig sett en mer sorgen människa än henne i mitt liv för allt återupprepar sig igen för henne jag lämnar landet ännu en gång och kvar står hon maktlös och kan inte göra nånting för jag hör inte hemma i Korea för tillfället jag hör hemma i Sverige.

Och den dagen jag lämnade Korea med min mor stående gråtandes vid gate 2 på Incheon Internation Airport kommer alltid vara en dag jag kommer minnas. Men det är alltid som värst precis innan de blir bättre och som jag sa till min mor, att det här är inte slutet det här är början men ge mig tid och jag lovar att allt kommer att bli bra. Fortfarande inte brutit ihop än och är fortfarande förvånad över att jag inte gjort det, är ju faktiskt en hyfsat stor grej jag varit med om, okey inte hyfsad uten super mega duper jättestor grej. This is lifechanging shit man. Men skvätter jag någon tår nej nej inte en enda istället lipar jag när jag ser Bruce Willis borrar sönder en jättestor sten i nån jätteamerikansk jorden ska gå under rulle bara för att han måste stanna kvar och spränga skiten sånt gråter jag över Stupid Linus.

En oviktigt men ack så viktig sak som jag kommit fram till med mitt koreabesök är att jag lika stor framgång med koreanska tjejer som med svenska tjejer, det luktar Gnosjö och Lilleriks volvo 142(-Fan Erik vi får aldrig några tjejer, - Fan Linus vi får aldrig några tjejer) sen åkte vi hem gråtandes. Nejdå koreanska tjejer var svåra och ack som komplicerade skulle det visa sig och det var inte bara jag som konstaterade detta men värst var nog ändå jag varav mitt namn blev retard Linus för dem i hostlet samt fake korean. Tur att man är van i alla fall träning ger resultat som de säger. To be continued på detta ämne.

Just nu känns det som om jag varken hör hemma i Sverige eller Korea jag trodde jag skulle känna mig mer hemma i Korea den här gången då jag verkligen var i landet rätt länge men nope känner mig lika mycket som rookie nu som den första dagen jag anlände. Det råder cirkus Scott i Linus hjärna eller mer cirkus Olympia(tror skiten heter så) jag är inte exklusiv i mitt huvud. Ska bli skönt att sova på en mjuk säng igen, men funderar lite på att tvinga alla gäster att sitta på golvet i min lya för att få lite koreansk feeling över det hela. Men det innebär nog att jag måste städa golvet oftare eller lägenheten oftare och jag tror inte Sebbe uppskattar att jag lånar hans dammsugare stup i kvarten som det så fint heter. Så vi glömmer sitta på golvet regeln hos mig för den här gången. Sitter i Doha nu på golvet för det måste man göra här om man vill ha el till sina leksaker, fick precis ett tuggummi av killen bredvid då jag erbjöd mig att ladda hans Iphone då han inte kunde ladda sin här, jevla Doha Airport(sunkställe).

Doha får Reftele att framstå som rena Liseberg och då räknar jag ändå bort den där halvkassa macken som jag och Per åt Pasta Bolognese på. Kastas rakt in i Div 7 fotbollen imorgon får se om jag platsar nu när jag verkligen gjort mig förtjänt av mitt smeknamn Fat-Lee. Är verkligen Fat-Lee då jag matats som en gris(fet koreansk julegris) som skall slaktas lagom till Julafton, känner hur kimchi sipprar ut genom min öron. Kimchi är gott. Blir strikt diet några veckor nu så jag kommer i mina vinterkläder för nya har jag inte råd att köpa då massa pengar strök under på den här koreatrippen. Usch snart är det kallt i Sverige igen tur att man fått 4 veckors bra sommar iaf.

Jag hoppas att min mor i Korea slutat gråta nu och att hon vet att jag älskar henne och att jag kommer att åka tillbaka, förhoppningsvis om ett år med AKF. Kanske ska ta fransmannen Touby råd och börja jobba för honom med marknadsföring i Shanghai för skamlönen 3000 yuan i månaden då har jag iaf nära till Seoul. Vet ju faktiskt var man kan få tag på både bilig mat, boende och shopping i Shanghai. Och han lovade om det går bra så blir även lönen bra till slut och skulle inte pengarna räcka till så finns ju alltid psyket som man kan jobba extra på(bara och ta pendelflyget till Avd 7). Jag kommer sakna min nya familj i Korea och all god mat som Korea erbjuder särkskilt moster mat och all slags kimchi som finns. Måste lära mig laga denna gudomliga sidomaträtt, hoppas att AKF har flera Kimchi utbildningar.

Orkar inte skriva mer nu får bli mer när jag hunnit smälta alla känslor som rör i skallen just nu. Dags att hitta vilket flygplan som skall ta mig hem till Sverige! Gillar verkligen inte Doha var t.ex tvungen att göra en toiletmaster 3000 för att klara av att gå på toa här.

ahn yohng ghi ga sae yo

Tog den här bilden när jag ute på min 6 och en halvtimme långa walkabout inne Seoul och det kändes självklart att ta bilden då det fick mig att tänka efter lite. Hade jag inte haft alkoholiserad farsa som gillade att slåss när han var full och som försökte kidnappa mig och rymma bort med mig när jag var liten så kanske min vardag som 13 årig skolpojk sett annorlunda ut. Kanske hade jag haft en prydlig skoluniform med slips och chinos och väst och gått till skolan som en helt vanlig korean utan en tanke på vad för liv jag kunnat ha lång långt bort i landet Sverige där somrarna är korta och vintrarna är för långa. Men jag är tacksam för att jag fick min uppväxt i Sverige och jag har hunnit skaffa mig många polare likt bilden visar och även om jag är nyfiken på hur det kunnat vara med en uppväxt i  Korea så hade jag inte viljat bytat bort uppväxtplats för alla lingon i skogen och ett och annat blåbär. 

Jag vill gärna vara killen till höger på bilden som kramar om sin polare och visar vem som bestämmer och som aldrig kommer få höra kommentarer som kines, sneöga, guling och allt annat som man fått höra under åren MEN jag vill hellre ha i minnet att jag ca 10 år gammal var medlem i "tuffa gänget" (som innehåll Kalle, Fredrig och undertecknat)  som ägde lekplatsen i Torups skola i ca 10 minuter(stod högst upp på klätterplatsen). Och jag skulle aldrig vilja byta bort alla galna minnen från högstadiet där jag gick i skolan flummigaste klass 9F(flum) och hur skulle jag kunna vilja radera minnet från alla goa åkturer i lill-eriks gamla volvo 142 och alla tjejer som vi raggade på men som slutade med (fan vi får aldrig några tjejer). Eller som när jag flyttade till Göteborg och körde budbil i ett halvår som ny i staden och körde in i det mesta som gick att köra in i vilket slutade med uppsägning vilket innebar att jag fick pröva på att jobba som lärare för göteborgsgräddans barn vilket slutade med en stående ovation när jag slutade. Och hade jag växt upp i Korea så hade jag aldrig träffat alla dessa sköna filurer som jag lärt känna och aldrig blivit uppläxad av t. ex en 3 år yngre och 20 cm kortare Iranier vars ledord lite kan beskrivas som -du är aldrig bättre än dina handlingar. Kanske dags att lyssna på den där korta typen från persien. 

Nu ska jag bara försöka avsluta Örebrokapitlet med och ta nästa kliv men det kommer nog ta ett år iaf så jag kan knyta ihop säcken så att inga grisar smiter ut. Trött på att jaga grisar jag vill ut och börja arbeta och helst utanför Sverige gränser. 

Bara 3 dagar kvar i Korea nu har så blandade känslor nu så vet inte riktigt vad jag ska tänka eller hur jag ska agera under min sista tid i korea för den här gången. Vet i alla fall att jag med all säkerhet kommer att åka tillbaka och att det faktiskt inte är så svårt att ta sig hit. Vill man något så är det bara att bestämma sig för att det ska bli så och den inställningen fick mig att åka hit. Ska bli högst intressant och se hur allt kommer kännas när man varit hemma i Sverige ett tag och börjat bearbeta allt men känner jag mig själv så kommer det inte ta lång tid innan jag är inne i den vanliga svensson lunken igen.  Vet inte om det är normalt men jag har som sagt tagit det här äventyret försvånansvärt lugnt och inte varit i närheten av någon sk panik eller allmänt psykbryt. Kanske tar ut det på fotbollsplanen istället, passa er Bobby BK.

Men familjen börjar bli lite påfrestande varit borta några dagar nu och kom tillbaka idag, jag önskar att det bara var jag och min biomamma för min moster hon tjatar hela tiden och det är högt och det är högt igen. Hon är en riktig tjatmoster och det börjar gå mig på nerverna. Och det är jobbigt att inte kunna kommunicera man sitter där som apan i ringen och alla pratar med en och upprepar det som sägs om och om igen långsammare och långsammare men inte förstår jag lättare för det är det så här det känns och vara hund eller delfin?

Jag var så nära att säga att de kunde köra tillbaka mig till hostlet igen för jag kände bara att jag ville försvinna och tillbringa resten av tiden för mig själv och bara ta det lugnt och samla mina tankar men jag vet att det betyder mycket för dem att jag här här och att i grund och botten vill de bara väl och jag måste på något sätt inse det även om det känns skit ibland och ställa upp för dem och ge dem så mycket Linus som möjligt innan jag tar skutan och seglar hem mot vinterlandet.

När man säger sin ålder i Korea så plussar man på det kommande året, det var inte så roligt att höra....

Träffade min mormor och morfar och åt lite anka idag de är awesome och de är hur gamla som helst men hur piggar som helst.

Lämnade in nyckeln till hostlet idag kändes riktigt bra ska bli skönt att sova private igen även om jag kommer sakna livet på hostlet eftersom det är kul att lära känna nya bekantskaper men alla sagor har sitt slut även koreanska.

Men har ni vägarna förbi i Seoul så rekommenderar jag gladeligen Birdnest Hostlel i Hongdae billigt, rent och nära till allt och Mr Lee är kung även hans unge padawan learner är en skön prick.

Har varit riktig dålig på att uppdatera den här bloggen på sistone men gillar inte att skriva om jag inte har något vettigt att skriva hade väl inte så mycket vettigt nu heller men va fan.

Nu blir det läggdags lång dag framför mig imorgon för jag har lite på känn att det kommer bli tre intensiva dagar framför mig med familjen och min mage kommer gå från fet fetaost till tjockis Linus ala varberga. Björn vet vad jag snackar om...

Enligt min mor så har jag många drag som påminner om min bio pappa utseendemässigt samma händer och samma fötter och näsa och ögon och han var tydligen jäkligt stilig och snygg och hade en farsa som var Polis i Seoul som min bio mamma var rädd för. Och han studerade på ett topp 3 universitet och läste ekonomi och var väldigt charmig och trevlig. Men han var även alldeles för glad i att dricka alkohol och blev oftast väldigt våldsam. Lyckligtvis kommer jag inte ihåg nånting av det kanske sitter i bakhuvudet långt därbak för jag var med några gånger om jag förstår biomamma rätt. Hon har även spelat lite av hans favoritlåtare och jag har fått reda på att jag har en halvsyster som han fått med sin nya fru. Min bio mamma hänvisar fortfarande dock att hon ej vet vart han bor men jag kommer inte tjata om det. Vet inte vad jag skulle göra ändå om jag skulle få träffa honom och vet inte om jag vill göra det ens. 

Hejs Svejs!

Klockan är halv ett och jag har lämnat biofamiljen för ett tag, skall bo 5 nätter i rad på Hostlet nu och försöka hinna med lite sightseeing för mig själv och bara ta de allmänt lugnt innan jag återvänder till familjen en sista gång innan det är dags att ge mig tillbaka till Sverige och Örebro där Ata väntar med en stor kram. 

Mer än halva tiden har gått och exakt om en vecka så har jag bara en dag kvar i Korea för den här gången, är stensäker  på att jag kommer återvända så ofta som det ges tid och så länge som jag får lov av min spargris Greasy. 

Men svårt att säga när nästa besök kommer bli har ett väldig spännande och avgörande år framför mig när det gäller studierna och vart min framtida arbetsplats skall bli, och som sagt två veckor i Korea har gjort mig lite asienberoende och jag trivs att vara medellängd eller till och med lite längre och man känner sig verkligen hemma mer och mer.

Ska bli skönt att komma hem och ta tag i allt och äntligen bli klar med skolan och ta nästa steg i livet den här resan har gett mig en ny familj men fick frågan om den har gett mig många nya svar på saker som jag undrat över och jag vet faktiskt inte. Måste hem och smälta det här och vet ej hur många timmar, dagar, veckor eller månader det kommer ta. Just nu känner jag mig lite som en hårdnackad typ som inte klämt ut en enda tår och hade nästan varit förlösande härligt att bara få gråta ut eftersom det känns som om det vore normen för såna här upplevelser. Men som sagt vad vet jag.

Ska bara strosa runt som en herrelös hund i mina finaste skor(joggingskor) imorgon och se vart vägarna kommer ta mig tills jag inser att jag är en vilsen herrelös hund och måste ta tunnelbanan hem med skamsen med svansen mellan benen. 

Om det är någon som nån fråga eller liknande så är det fritt fram att fråga så ska jag försöka svara så gott jag kan nu kanske det inte finns nån som har några frågor men då får jag ju mer tid till annat och det är ju alltid kul för mig.

Ska träffa en koreansk student på lördag som skall visa mig runt lite i ett nytt område och visa mig lite koreansk kultur skall bli riktigt spännande och skönt att knyta lite nya koreanska kontakter som jag hoppas kommer bli användbart till framtida korrebesök. 

Jag har haft lite skrivkramp på sistone och har varit lite dålig på att blogga men känns som om jag har vandrat i en stor cirkel och jag är i slutetpå cirkeln och är tillbaks där jag började och vill ju inte skriva om samma saker om och om igen. Så ni får väl gnälla om jag upprepar saker jag sagt innan för inte omöjligt att det kommer hända.

Dags att sova kommer inte bli kul nån har spillt risvin i min säng och det luktas kiss. Gillar inte sova i kiss. 

Au Revoir 

Lajnus